Det skede av slaget om Storbritannien som benämns blitzen inleddes den 7 september 1940. Under ”den svarta lördagen” anföll tyska jakt- och bombflygplan London i två vågor. De lämnade efter sig 430 döda och 1 600 svårt sårade. Under två månaders tid därefter gick det i stort sett inte ett enda dygn utan att larmet ljöd.
Namngivningen av blitzen föregick inledningen av den tyska bomboffensiven med många månader. Den tyska arméns snabba framryckning under fälttågen i Polen 1939 och Frankrike 1940 fick snart ett tyskt namn i de allierades pressbevakning som tyskarna inte använde för egen del: ”Blitzkrieg”, det blixtsnabba kriget. Knappt hann tyska bombplan fälla sin last över London sensommaren 1940 innan ordet ”blitz” blev synonymt med ”flygräd”.
Civila mål
Tyska bombplan sattes i ett inledande skede in för att attackera flygfält, radarstationer, stridsledningscentraler och industrier. Luftwaffes bombningar av brittiska flygfabriker och flygfält fortsatte under augusti och början av september, och från tysk sida fanns en tilltro till att det brittiska luftförsvaret hade tagit mycket stryk.
Führern var väl medveten om att brittiska bombplan hade attackerat tyska städer. Att räderna blivit fler och att bostadsområden var hårt drabbade krävde ett tydligt gensvar, menade han. Det brittiska angreppet mot den tyska huvudstaden den 25 augusti 1940 fick Hitlers bägare att rinna över. I ett tal den 4 september 1940 lovade han sina åhörare att oavsett vad RAF:s (Royal Air Force) ”nattliga pirater” åstadkom var den tyska kapaciteten överlägsen öbornas. I samma veva gav han klartecken till en tysk bomboffensiv som inkluderade angrepp mot civila britter.
Britterna kom under flera månader att betala ett högt pris i antalet civila offer. Brittiska städer från norr till söder drabbades hårt av Luftwaffes anfall. Några var precis på gränsen för det tyska bombflygets räckvidd, men få minuter över målet skapade ändå stora skador i skotska Clydeside och nordirländska Belfast. Anfallen var frekventare i mellersta och södra England. Till de hårdast drabbade städerna hörde Birmingham, Bristol, Hull, Liverpool, Manchester, Newcastle upon Tyne, Plymouth, Portsmouth, Sheffield, Southampton och Swansea. Särskilt förödande var anfallet mot Coventry, som anfölls av över 500 tyska bombplan natten till den 14 november 1940. Deras last av brand- och sprängbomber avslöjade att syftet med räden var att sätta staden i lågor. Bland de byggnader som förstördes märktes stadens berömda katedral.
Tyskarna försökte åstadkomma en liknande effekt i London, där bebyggelsen på många håll var tät och där en stor eldsvåda skulle riskera att förstöra stora delar av staden. Luftwaffe övergick från dag- till nattbombningar i ett försök att minska förlusterna av värdefulla bombplan. I slutändan stod det klart att det tyska flygvapnet inte hade kapacitet att genomföra attacker som kunde åstadkomma en samtidig förstörelse av områden i den brittiska huvudstaden. Under den period som London utsattes för attacker var ingen betydelsefull funktion utslagen under någon längre tid. Tillvaron var i många avseenden radikalt annorlunda, men livet gick vidare för flertalet av stadens invånare.
Därmed var det inte sagt att alla britter uppvisade en stoisk ”stiff upper lip” och bet ihop under parollen ”carry on”, vare sig i London eller andra drabbade städer. Det var till exempel uppenbart att de som hade det sämst ställt före kriget riskerade att drabbas värst när bomberna föll. Det hade också betydelse på vilka platser i städerna som de briserade. Visserligen genomförde Luftwaffe tre räder mot Manchester, vilket var ett litet antal jämfört med många andra industriorter. Att bomberna huvudsakligen förstörde de centrala delarna av staden, och dessutom på en söndag och måndag strax före julhelgen, märktes tydligt i undersökningar av invånarnas moral.
De tyska anfallen krävde många offer på marken och bland jaktplanspiloterna, vars insatser lovordades av Winston Churchill, som konstaterade att ”aldrig har så många haft så få att tacka för så mycket”.
Blitzen i siffror
I slutet av november beräknades tyskarna ha fällt 36 000 bomber. Förutom stor materiell förödelse krävde de 12 696 civila offer, och ytterligare 20 000 drabbades av allvarliga skador. Enbart den sista stora insatsen den 10 maj 1941 resulterade i ungefär 1 500 döda och förstörelse av ett stort antal historiskt betydelsefulla byggnader. Till följd av de många tyska bombanfallen evakuerades fler än 3,5 miljoner britter från städerna. Enbart i London rörde det sig om cirka en miljon huvudstadsbor som tillfälligt eller permanent tvingades lämna sina hem.
Förlusterna i människoliv var lägre än förkrigstida uppskattningar, men den materiella ödeläggelsen var omfattande. Inom Londonområdet förorsakade de tyska bombningarna och uppröjningsarbetet som följde på attackerna högar med tre miljoner ton med bråte. Framför allt var det arbetarkvarteren i East End och Docklands som drabbades hårdast.
