Artiklar

Bastiljen stormas och franska revolutionen inleds

Stormningen av Bastiljen

Stormningen av Bastiljen, som kostade 98 anfallares och en försvarares liv, brukar räknas som den egentliga startpunkten för franska revolutionen och är än idag en symbol för det moderna Frankrikes födelse. Det är ingen slump att den 14 juli är landets nationaldag.

På förmiddagen den 13 juli 1789 beslutade borgerskapets ledande män att sätta upp en egen styrka på 48 000 man – en milice bourgeoise (”borgerlig milis”) – för att skapa ordning i Paris och skydda den nya ordningen. Markisen av Lafayette, som påföljande dag utsågs till ledare för milisen, döpte kort tid senare om den till nationalgardet.

Milisen behövde vapen. Alltså gick man till aktion den 14 juli. Målet var Hôtel des Invalides, där det fanns omkring 30 000 musköter. Det var inte svårt att bryta sig in i och ta vapnen, men till plundrarnas indignation var gevären värdelösa eftersom de saknade ammunition. Som en säkerhetsåtgärd hade kommendanten några dagar tidigare låtit föra bort 250 tunnor krut till Bastiljen.

Bastiljen var en formidabel fästning i östra Paris, lika imposant som ökänd – låt vara att den inte var lika stor och hög som den gärna framställs i konsten.

På medeltiden hade den varit en del av stadens försvarsverk, men när en ny ringmur byggdes fick den andra funktioner. Tidvis fungerade Bastiljen som representationsslott, tidvis som förvaringsplats för statskassan, men framför allt var den känd som fängelse. Här fanns både aristokratiska fångar – som levde under bekväma omständigheter med tjänstefolk – och ofrälse, som spärrades in i källarrummen. Jämfört med andra fängelser i 1700-talets Europa var Bastiljen förhållandevis humant, och antalet internerade var litet. På sommaren 1789 fanns endast sju fångar – fyra falskmyntare, två psykiskt sjuka och en brottsling ur en förnäm familj. En åttonde, den ökände markis de Sade, hade lämnat fästningen tio dagar tidigare. Faktum är att de franska myndigheterna hade tröttnat på Bastiljen och beslutat att komplexet skulle rivas och lämna plats för ett öppet torg.

För vanliga parisare var Bastiljen mycket mer än ett gammalt fängelse. Det var en symbol för kungligt tyranni och godtycke.

Ingen visste vad som hände bakom murarna, men alla visste att regimkritiker och andra misshagliga individer när som helst kunde föras bort och spärras in i cellerna. Mycket av mystiken och fascinationen bottnade i byggnadens utseende, i det bistra medeltida murverket, som förmedlade en känsla av otillgänglighet och hemlighetsfullhet. När nyheten spreds att det var där – i den hatade Bastiljen – som ammunitionen fanns var det inte svårt att få folkmassan att söka sig dit.

Den 14 juli 1789 bestod Bastiljens garnison av 82 veteransoldater, så kallade invalides, underställda Bernard-René de Launay. Därtill kom 32 schweiziska legosoldater, som hade stationerats där en vecka tidigare. Mot dessa ställdes nu mellan 900 och 1 000 borgare, huvudsakligen hantverkare men också desertörer från armén. Mitt på förmiddagen krävde folkmassan att de Launay skulle kapitulera, ta bort kanonerna från murarna och lämna över vapen och ammunition. Guvernören gick med på att förhandla med folkets representanter, som bjöds in till Bastiljen. Medan samtalen pågick blev folket utanför fästningen allt oroligare, och vid halv tvåtiden på eftermiddagen tröttnade man på att vänta. Pöbeln stormade in på den oförsvarade yttre borggården, varefter några klättrade upp på ett tak bredvid porten till den inre borggården för att bryta sönder de kedjor som höll vindbryggan uppe. Operationen lyckades.

Soldaterna skrek ut uppmaningar till folket att dra sig tillbaka, men parisarna misstolkade detta som att de var välkomna att rusa in. I nästa skede öppnade någon eld, och fullt kaos utbröt. För att undvika att fångas i en fälla mellan fästningens murar gick folkmassan till anfall. Alla försök att hejda våldet för att låta förhandlingarna fortsätta fallerade.

Nyheten om striden i Bastiljen spred sig fort genom Paris, och vid tretiden anlände desertörer från Gardes Françaises med kanoner.

Däremot ryckte inte de 5 000 kungliga soldater som slagit läger på Marsfältet in till Bastiljens försvar, något som i praktiken beseglade fästningens öde. Vid femtiden beordrade de Launay eldupphör och lämnade över ett brev med kapitulationserbjudande. Pöbeln vägrade att acceptera villkoren, varvid de Launay – som insåg att han hade för lite proviant för att kunna hålla ut – gav slaget förlorat. Halv sex öppnades porten till den inre borggården för belägrarna.

För borgerskapet var Bastiljens fall en triumf, men för högadeln var det en varningsklocka som ringde gällare än allt som klämtat tidigare under året. I skräck för vilket öde som väntade dem i ett revolutionärt Frankrike lämnade de landet och blev kända som émigrés (”emigranter”). I spetsen för deras krets stod en av Ludvig XVI:s bröder, greven av Artois, som långt senare skulle bli kung med namnet Karl X. Första centrum för emigranternas verksamhet var Turin, där de inte spillde någon tid på att intrigera för att få till stånd ett inbördeskrig i Frankrike och utländska hjälpaktioner för att omintetgöra tredje ståndets framgångar.

Hur gick det då för Bastiljen? Just på denna punkt var revolutionärerna rörande eniga med den kungamakt de bekämpade. Fästningen hade spelat ut sin roll och måste bort. Inom loppet av fem månader hade den rivits. Däremot överlevde nyckeln, som Lafayette år 1790 överlämnade som present till George Washington. Den kan fortfarande beskådas i den förste amerikanske presidentens hem Mount Vernon i Virginia.

Texten är ett utdrag från...

Franska revolutionen

89 kr

Franska revolutionen inleddes med stormningen av Bastiljen den 14 juli (numera Frankrikes nationaldag) år 1789. Revolutionen hade under lång tid förebådats av upplysningen och dess filosofer, Voltaire och Rousseau med flera, samt med tankar om folkstyre och människans förnuft. Det franska folket inspirerades till uppror och krav på större jämlikhet gentemot kungamaktens och adelns provocerande lyxliv.

Med stor kunnighet och inlevelse skildrar Dick Harrison revolutionen och de konsekvenser den gav på det franska samhället, och dess omvärld.