Vid tiden för Cortés ankomst till Mexiko behärskades den centrala delen av landet av ett av de starkaste imperierna i områdets historia – aztekerna.
På 1100-talet hade ett stort mexikanskt höglandsimperium, toltekernas rike, upplösts och efterträtts av ett femtiotal stadsstater. Ett standardrike omfattade en huvudstad med ett par tusen invånare samt en omgivande landsbygd. Folket var indelat i calpulli, territoriellt avgränsade grupper som betalade skatt i form av naturaprodukter och dagsverken. Calpulli utgjorde också militära enheter; alla hushållsöverhuvud måste göra krigstjänst.
Höglandsrikena använde ett skriftsystem till att förfärdiga kalendrar, astronomiska tabeller och protokoll från riksstyrelsens verksamhet. Framför allt nedskrevs dynastiska historier, genom vilka härskarna sökte legitimera sin ledarställning. Méxicafolket, som vi vanligtvis refererar till som azteker, hävdade således att de var solguden Huitzilopochtlis utvalda folk, att de hade immigrerat norrifrån till Texcocosjön, en sjö vid nuvarande Mexico City som idag nästan helt har torrlagts.
På öar i sjön lär de år 1325 ha grundat staden Tenochtitlán. Staden förenades med fastlandet genom tre konstgjorda fördämningar. Breda gator och kanaler löpte från fördämningarna till stadens centrum med dess stora tempel, som reste sig högt över den annars låga bebyggelsen. I staden Tlatelolco, som växte samman med Tenochtitlán, fanns en av jordens största marknader med mellan 20 000 och 25 000 dagliga besökare. Folkmängdsberäkningar för Tenochtitlán med förstäder varierar från 400 000 till över en miljon invånare.
Från och med 1420-talet underkuvade aztekerna ett stort territorium på höglandet, vilket till slut omfattade omkring 200 000 kvadratkilometer. De besegrade folken tvingades betala en noggrant föreskriven tribut. Provinser som låg nära Tenochtitlán skulle leverera matvaror och arbetare till stadens många byggnadsprojekt, medan fjärran belägna folk erlade lyxprodukter som turkos och jade.
En av orsakerna till den krigiska framgången var den trippelallians som förband Tenochtitlán och grannstäderna Texcoco och Tlacopan, något som garanterade aztekerna stabilitet i hembygden när de gav sig ut på erövringståg.
Trippelalliansens förste store ledare, Moctezuma I, som regerade från 1440 till 1469, inledde också en återkommande svit av krigiska kampanjer mot den starka stadsstaten Tlaxcala, ”blomsterkriget”, som inte i första hand syftade till erövring utan till att ta krigsfångar till människooffer.
Det aztekiska samhället var strikt hierarkiskt organiserat. Ledaren gick under benämningen tlatoani (”han som talar”) och valdes bland medlemmarna av den härskande dynastin. Hans främste rådgivare bar den märkliga titeln cihuacóatl (ordagrant ”ormkvinnan”, trots att rådgivaren var man). I början av 1500-talet omgavs tlatoani och cihuacóatl av ett hov av 3 000 personer i en stor palatsanläggning, där det också fanns särskilda rum med örnar, ormar och jaguarer som tillsammans konsumerade omkring 500 kalkoner om dagen.
Vid sidan av aristokratin fanns en grupp inflytelserika köpmän, så kallade pochteca, som ombesörjde långdistanshandeln med lyxvaror som fågelfjädrar, kakao, guld, färgämnen och jade och samtidigt fungerade som spioner för arméns räkning. Dessutom hade aztekerna fria bönder, vilka utgjorde huvuddelen av imperiets demografiska mellanskikt. Längst ned i samhälls hierar kin, på aristokraternas storgods, arbetade livegna och slavar, så kallade tlacotin.
Aztekerna hade en stor gudavärld och trodde att tiden var indelad i cykler, med återkommande katastrofer som fick civilisationen att kollapsa, för att därefter pånyttfödas. De menade att jordens femte undergång kunde hejdas om människohjärtan och -blod offrades till solen, som därmed hindrades från att dö. Forskare har beräknat att omkring 15 000 människor, främst krigsfångar och inköpta slavar från lågländerna, årligen offrades i Tenochtitláns tempel. Prästerna, som levde ett asketiskt liv i celibat, skar ut offrens hjärta, varefter de döda tappades på blod. Jakten på offer utgjorde en ideologisk legitimering av krigen mot andra riken.
Bortsett från skatte- och tributindrivning var aztekernas imperium föga centraliserat. Ledande familjer i underkuvade riken fick i allmänhet behålla sina positioner, och aztekerna lade sig sällan i den lokala administrationen. Därtill kom att det fortlevde självständiga öar av stadsstater, som Tlaxcala, mitt i aztekväldet. Detta skulle bli av stor betydelse för Cortés under dennes fälttåg, eftersom det inte var svårt för honom att finna städer och folkgrupper som uppfattade spanjorerna som frälsare i kampen mot förtryckarna i Tenochtitlán och deras hatade skatteindrivare.
