Axel von Fersen och slutet på en era

Sorgemusik och dova trumvirvlar ledsagar den döde kronprins Karl Augusts liktåg som långsamt drar fram genom Stockholms gator den 20:e juni år 1810. Men i stället för den stilla och värdiga stämning man kunde förvänta sig vid ett sådant högtidligt tillfälle råder fullt kaos längs processionsvägen. Stenar flyger genom luften och berusade röster skrålar ”Död åt mördaren!” Vreden riktar sig mot greven och rikskanslern Axel von Fersen.

Ett rykte – troligen falskt – har spridits att det är han som ligger bakom kronprinsens plötsliga död. Fersen sitter ensam och rakryggad i sin förgyllda galavagn och försöker in i det sista upprätthålla sitt aristokratiska lugn. Men snart har den uppretade pöbeln slitit honom ur vagnen. De rycker av honom kläderna, drar honom i håret, sparkar och slår. Utanför Bondeska palatset på Riddarhustorget fulländas lynchningen genom att en man tar sats och hoppar jämfota på Fersens blottade bröstkorg. Den brutala dödsmisshandeln utspelar sig mitt framför kungliga livgardet som står uppställt på torget. Soldaterna får aldrig någon order om att ingripa till rikskanslerns försvar.

Lynchningen av Fersen 1810 markerade slutet på den gustavianska eran och därmed på den tid då kungen och adeln, genom sin bördsrätt, var de självklara härskarna. Svallvågorna från franska revolutionen hade nått ända till Sverige.

Axel von Fersen, äldste son i en av Sveriges förnämsta familjer, fick en furstlig utbildning som avslutades med att han som fjorton-åring skickades ut på sin grand tour. Den långvariga bildningsresan inleddes med studier på krigsskolorna i Braunschweig och Turin. Den unge ädlingen togs emot i Europas högsta kretsar och lärde sig tyska, italienska och engelska, utöver den franska han hade behärskat sedan barnsben.

Arton år gammal träffade han för första gången den jämnåriga kronprinsessan Marie-Antoinette i Paris, och de inledde en nära relation som kom att pågå fram till hennes dramatiska död. Hur pass intima de egentligen var är oklart, men det är inte osannolikt att Fersen var far till åtminstone ett av Marie-Antoinettes barn. I ett brev till sin syster skrev Fersen att han aldrig tänkte gifta sig. ”Det vore onaturligt […] Den enda som jag ville tillhöra, och som älskar mig, kan jag inte tillhöra. Då vill jag inte tillhöra någon alls.”

Även om Marie-Antoinette intog en särställning i Fersens hjärta var hon långtifrån den enda kvinnan i hans liv. Den långe, stilige och alltid mycket välklädde greven framstår i källorna som en fullfjädrad Casanova. Han flörtade och förförde vart han än kom och hade genom åren en lång rad hemliga kärleksförhållanden, oftast med gifta kvinnor.

Åren 1780–83 deltog Fersen på fransmännens och kolonisternas sida mot britterna i nordamerikanska frihetskriget. Vid återkomsten till Paris utnämndes han till överste för regementet Royal Suédois och återupptog sin relation med Marie-Antoinette. Han deltog också i Gustaf III:s årslånga italienska resa 1783, där han ingick i kungens närmaste krets och bland annat fick audiens hos påven.

Efter den franska revolutionen 1789 fungerade Fersen som hemlig kontaktperson mellan det avsatta franska kungaparet och Gustav III. Den svenske kungen hoppades kunna leda en allians som skulle angripa det revolutionära Frankrike och återinföra monarkin. Fersens mest kända insats är det flyktförsök han arrangerade i juni 1791. Utklädda till vanliga medborgare smugglades kungafamiljen ut från sin husarrest och kördes ut ur Paris i en vagn – med Fersen själv på kuskbocken. Flyktförsöket stoppades av revolutionssoldater i Varennes varpå kungafamiljen sattes under ännu strängare bevakning. Fersen kom undan men fortsatte som svensk diplomat i Bryssel att engagera sig i planer för att rädda kungaparet. Han återvände inte till Sverige förrän Ludvig XVI och Marie-Antoinette hade avrättats 1793.

Efter mordet på Gustav III ärvdes kronan av hans son Gustav IV Adolf, som utnämnde Axel von Fersen till rikskansler. 1809 avsattes kungen i en statskupp. Kuppmakarna avskaffade enväldet och införde en konstitutionell monarki med kungens farbror Karl XIII som regent. Eftersom Karl var gammal och barnlös valdes den danske prinsen Karl August till tronföljare. Som inbiten rojalist deltog inte Fersen i statskuppen, och det var ingen hemlighet att han och hans syskon tillhörde den grupp ”gustavianer” som hellre sett att den avsatte kungens son Gustav fått ärva tronen.

Händelserna som ledde till lynchningen av Axel von Fersen började med att kronprins Karl August plötsligt avled under en militärövning i Skåne, av allt att döma till följd av ett slaganfall. Snart spreds emellertid rykten om att han fallit offer för ett giftmord, och Axel von Fersen och hans syster Sophie Piper utpekades som skyldiga.

Efter mordet rentvåddes syskonparet från alla misstankar. Vittnen avslöjade att lynchmobben hade mutats och uppmuntrats med gratis brännvin av Fersens politiska motståndare. Mycket tydde på att ledande officerare medvetet hade låtit bli att ge order till livgardet om att komma till hans undsättning.