August Strindberg (1849–1912)

När August Strindberg fyllde 63 år hyllades han av tusentals arbetare och studenter som gick i ett fackeltåg till författarens bostad i ”Blå tornet” på Drottninggatan i Stockholm.

Uppvaktningens deltagare, och de som valde att inte följa med, illustrerade de skilda inställningarna till författaren. Trots att Strindbergs pjäser spelades över hela Europa och böckerna såldes i stora upplagor, betraktades han med skepsis av konservativa kritiker. Att han var en gudabenådad författare kunde ingen förneka. Men hans diktning blottade alltför mycket av det låga i människan för att passa de högstämda ideal som rådde inom Svenska Akademien. Han kunde därför inte räkna med något Nobelpris. Hans beundrare ordnade i stället en insamling och överlämnade en summa på närmare 50 000 kronor, som man kallade ”folkets Nobelpris”. När författaren dog fyra månader senare lämnade han efter sig omkring sextio dramer, tio romaner och lika många novellsamlingar.

August Strindberg föddes den 22 januari 1849 i Stockholm. Fadern tillhörde en väletablerad borgarfamilj medan modern, som dog när August var tretton år, kom från enklare förhållanden. Som författare betonade Strindberg gärna sitt proletära ursprung och gav sitt första självbiografiska verk titeln Tjänstekvinnans son (1886).

I en krets av fattiga Stockholmsbohemer satsade han på att försörja sig som fri skribent, en tillvaro som han senare skildrade i romanen Röda rummet (1879). På bara två månader skrev han det historiska dramat Mäster Olof (1872) som utspelar sig under reformationen på 1500-talet. Pjäsen betraktas numera som en milstolpe i svensk dramatik, men när den skrevs ansågs den alltför radikal och refuserades av Dramaten. Det som skavde var skildringen av kampen för folkets frihet och demokratiseringen av kyrkan. Trots att Strindberg gjorde flera omarbetningar skulle det dröja nästan tio år innan pjäsen sattes upp.

År 1877 gifte sig August Strindberg med Siri von Essen. När de träffades var hon gift med en officer och hade på grund av makens ställning fått ge upp sina skådespelardrömmar. Dramatikern Strindberg lockade henne med ett gemensamt liv i teaterns tjänst, och von Essen lämnade sin man. Kort efter bröllopet föddes parets första barn, som emellertid dog efter några dagar. Åren därpå föddes döttrarna Karin och Greta. Strindberg skrev två pjäser som sattes upp med von Essen i huvudrollen, men när hon åter blev gravid tvingades hon lämna teatern.

De radikala idéerna i Strindbergs verk väckte debatt. Eldad av motståndet skrev han den svidande satiren Det nya riket (1882), där Sverige skildras som en nation styrd av skojare som allihop håller varandra om ryggen. Boken väckte skandal och en kritiker kallade författaren för ”sinnesrubbad”. Strindberg såg sig omgiven av verkliga och inbillade fiender. Han skrev i ett brev:

”Människorna hata mig därför att jag kan skriva så djävla bra”

Han bestämde sig för att gå i exil. 1883–89 vistades familjen i Frankrike, Tyskland och Schweiz. Trots att hans internationella karriär började ta fart var Strindberg fortfarande uppfylld av känslan att han inte uppskattades efter förtjänst i hemlandet. I ett brev från Schweiz skrev han till sin bror:

”Det luktar rutten skit af Sverige ända hit ner ibland, men det skall väl ge sig!”

Även i privatlivet ansåg sig August Strindberg motarbetad. Siri von Essen, som gift sig med honom i förhoppningen att kunna förverkliga sig som yrkeskvinna, fick finna sig i att vara enbart maka och mor. Äktenskapet präglades av uppslitande gräl. I den självbiografiska En dåres försvarstal (1895) lät Strindberg sitt missnöje med hustrun drabba hela kvinnosläktet.

När novellsamlingen Giftas gavs ut 1884 blev hela upplagan beslagtagen och författaren åtalades för hädelse. Orsaken var att Strindberg i boken gjorde sig lustig över den kristna nattvarden. Trots att han senare blev frikänd kände han sig kränkt av åtalet.

Familjen återvände till Sverige 1889 och två år senare skildes Strindberg och Siri von Essen. Strindberg flyttade nu till Tyskland där hans dramer sattes upp på flera teatrar. Den österrikiska journalisten Frida Uhl blev hans andra hustru 1893. Paret fick en dotter, Kerstin, men strax efter hennes födelse sprack även det äktenskapet.

Under åren som följde på skilsmässan var Strindberg uppslukad av ockulta teorier och var bland annat besatt av idén att framställa guld. Den psykiska kris han anses ha gått igenom skildras i romanen Inferno (1897).

När Strindberg återvände till Sverige i slutet av 1880-talet var han en internationellt erkänd författare, och åren kring sekelskiftet gick hans historiska dramer för fulla hus på Dramaten. Där träffade han den 22-åriga skådespelerskan Harriet Bosse som blev hans tredje fru. Hon har berättat hur frieriet gick till:

”Strindberg såg djupt och innerligt på mig och frågade: – Vill ni ha ett barn med mig, fröken Bosse? Jag neg och svarade helt hypnotiskt: Ja, tack. Och så var vi förlovade.”

Äktenskapet varade i tre år och resulterade i dottern Anne-Marie.

Under de sista åren av Strindbergs liv rasade en debatt som blivit känd som Strindbergsfejden. I en mängd artiklar anklagade Strindberg Svenska Akademien för att ensidigt gynna de så kallade nittiotalisterna med diktarrivalen Verner von Heidenstam i spetsen. Fejden ledde till att Strindberg fick status som kultfigur i radikala kretsar.

August Strindberg avled 14 maj 1912, 63 år gammal. Omkring 60 000 personer sägs ha följt begravningståget som, i likhet med hyllningen vid hans sista födelsedag, blev en manifestation för den växande arbetarrörelsen.

Du har väl inte missat vår podcast Historia Nu?