Artiklar

Alva Myrdal (1902-1986)

Alva Myrdal i sitt hem i Bromma 1945.

Alva Myrdal och hennes make Gunnar kallades ”kulturbolsjeviker” när den första storbarnkammaren, en föregångare till vår tids förskolor, inrättades på 1930-talet. Nymodigheten ansågs vara alltför vänstersinnad.

Myrdalarna hade i boken Kris i befolkningsfrågan (1934) uppmärksammat att nativiteten i Sverige sjunkit avsevärt, vilket utgjorde en risk för sänkt produktivitet och framtida försörjningsproblem. För att öka barnafödandet ville makarna att ansvaret för barnomsorgen skulle delas mellan föräldrarna och samhället. Då kunde kvinnorna, som traditionellt hade tagit hand om barnen, också komma ut i yrkeslivet. På så sätt skulle en drivfjäder till större barnkullar skapas.

Tanken var att etablera storbarnkammare med välutbildade ”ledarinnor” i varje kvarter. Där skulle barnen erbjudas pedagogisk verksamhet som förberedelse för kommande skolgång. De skulle också få social träning, hälsosam mat och utevistelser. Alva Myrdal hade till och med förslag på pedagogiska leksaker som skulle tillverkas och ges till barnen. Detta var något helt nytt i Sverige. När konceptet lanserades inom det kooperativa HSB avfärdades HSB som en marxistisk bostadsförening i pressen.

Alva Myrdal föddes i Uppsala i ett hem där politiska diskussioner kring matbordet var vanliga och där man läste socialrealistiska författare som Zola och Strindberg. Fadern var byggmästare, socialdemokrat och engagerad i den kooperativa rörelsen medan modern hade mer konservativa värderingar. Hon tyckte till exempel inte att dottern borde studera vidare efter skolan.

Men redan i tonåren förde Alva diskussioner kring samhällsfrågor och aktuell samhällsforskning med den fyra år äldre Gunnar Myrdal. Senare började hon, trots moderns inställning, studera vid Stockholms högskola där Gunnar redan var inskriven. De hade olika utgångspunkter – han läste nationalekonomi och juridik, hon litteraturhistoria, religionshistoria och nordiska språk – men de förenades efter hand i ett starkt intresse för socialdemokratisk välfärdspolitik. Samma år som Alva tog en filosofie kandidatexamen, 1924, gifte hon sig med Gunnar Myrdal.

Hon gjorde flera utlandsresor, oftast tillsammans med Gunnar Myrdal, bland annat till USA, England och Schweiz. Nu handlade studierna om sociologi, socialpsykologi och socialpedagogik.

Genom sina böcker på 1930-talet, blev Alva och Gunnar Myrdal centrala personer i samhällsdebatten. Alva Myrdals namn förknippades med en progressiv inställning till kvinnans roll i samhället. 1936 var hon med och grundade Socialpedagogiska seminariet som utbildade förskollärare, och där tjänstgjorde hon som rektor fram till 1948. Många av idéerna som präglade seminariets syn på barnuppfostran var hämtade från USA och England, som Myrdal ansåg hade hunnit längre i demokratiseringen av skolan. En sådan idé var att aga inte fick användas för att straffa barn. I stället skulle pedagogen lämna det trilskande barnet ensamt. På så sätt skulle barnet förstå att beteendet var olämpligt. Hon sa sig vara kritiskt inställd till auktoritär uppfostran och förespråkade i stället ett samarbete mellan barnet och uppfostraren.

För sina egna barn konstruerade hon ett belöningssystem. Den som diskade, bäddade sängen eller läste sagor för den yngsta fick pluspoäng som senare kunde lösas in i pengar. Barnen skulle på så sätt själva upptäcka fördelarna med att handla förnuftigt. Hennes ställning som ledande auktoritet inom barnpedagogik blev dock ifrågasatt när sonen Jan Myrdal publicerade sin bok Barndom (1982). Han beskrev ett dysfunktionellt familjeliv under uppväxten där han saknade verklig kontakt med sina föräldrar.

Under och efter andra världskriget intresserade sig Alva Myrdal alltmer för internationella frågor. Hon ville att det nya FN skulle fungera som en överstatlig organisation. Ett av hennes önskemål var att FN skulle kunna ta ut en socialskatt för utjämning av ekonomiska skillnader mellan länder. Hon framhävde också vikten av att Sovjetunionen var med i det internationella samarbetet.

Nu följde en rad internationella uppdrag inom olika FN-organisationer under första halvan av 1950-talet. Mellan 1956 och 1961 var hon svensk ambassadör i New Delhi, en post hon betraktade som en höjdpunkt i karriären. Myrdal lärde känna Jawaharlal Nehru, Indiens första premiärminister, med vilken hon kände stor politisk gemenskap, bland annat i inställningen till social rättvisa. De gjorde flera resor tillsammans i landet.

År 1962 blev Alva Myrdal riksdagsledamot för socialdemokraterna och rådgivare till Östen Undén, Sveriges dåvarande utrikesminister. Hon arbetade fram ett förslag för nedrustning och blev även chef för Sveriges nedrustningsdelegation i Genève. Ett av hennes viktigaste mål var att förhandla fram ett provstoppsavtal för kärnvapen. 1982 tilldelades hon Nobels fredspris. Fyra år senare, 1986, avled hon och begravningen i Storkyrkan i Stockholm följdes av en fredsdemonstration till hennes minne.

Alva Myrdal framstår som en av Sveriges främsta samhällsingenjörer i sociala frågor och var en internationell föregångare i fredsarbete.

Texten är ett utdrag från...

101 historiska svenskar

75 kr
»101 utmärkta minibiografier … författarna har gjort ett gediget arbete.« Ölandsbladet

En ny del i succéserien ”101 historiska …” – framstående svenskar från Birger Jarl till Anna Lindh!

Visste du att den svenska sångerskan Jenny Lind upplevde en närmast fanatisk idoldyrkan i London? Eller att kung Karl XIV Johan aldrig lärde sig att tala svenska?

101 historiska svenskar tar med läsaren på en spännande resa genom 800 år av historia. Vi får möta en brokig och fascinerande skara människor, allt från författare och uppfinnare till idrottsmän och politiker. Även några bovar finns med.

Pärlbandet av porträtt skapar tillsammans en berättelse om Sverige, från medeltid fram till våra dagar. Boken ingår i den populära serien 101 historiska… och är skriven av journalisterna Sara Griberg och Lars Edling.