Artiklar

Al Capone och Valentindagsmassakern

Valentindagsmassakern

Texten är ett utdrag från...

Den 7 september 1928 mördades Tony Lombardo på öppen gata i Chicago. Det var ett hårt slag mot Al Capone, och ännu ett bevis på att det bara var bra om han höll sig undan. Chicago var ohälsosamt. Efterträdarna på posten som ordförande i Unione Siciliana, Peter Rizzito och Pasqualino Lolordo, sköts ihjäl redan i oktober 1928 respektive januari 1929. Det var uppenbart att Moran flyttade fram sina positioner. Eftersom Capone höll sig borta fanns det gott om gangsters som började betrakta honom som en föredetting. Något måste göras för att bromsa utvecklingen.

Därmed gick ridån upp för det blodigaste och mest beryktade av alla gangsterdåd: Valentindagsmassakern den 14 februari 1929 (på Valentine’s Day).

Av skäl som aldrig blivit klarlagda samlades några av ”Bugs” Morans närmaste män i ett garage på North Clark Street 2122, där de förfogade över kontor, lastbilar och andra fordon. Moran själv skulle också infinna sig tillsammans med sina livvakter. Han var nästan framme när han upptäckte att flera polisbilar hade parkerat utanför garaget. Alltså undvek han att gå dit, vilket antagligen var det bästa beslutet han fattade i sitt liv. Poliserna var nämligen inga riktiga poliser – det var utklädda gangsters som under sken av att vara lagens män hade tagit sig in i garaget, där de sköt ihjäl samtliga med maskin- och hagelgevär. Sju män dödades, sex ligamedlemmar och en optiker som kommit förbi för att hälsa på sina kompisar.

Det var inte svårt för polisen – det vill säga de äkta poliser som snart infann sig – att rekonstruera hur det gått till. De falska poliserna hade avväpnat männen och radat upp dem mot väggen. Sedan hade ytterligare två personer kommit in och öppnat eld. Utan att väcka någon större uppmärksamhet hade de falska poliserna därefter lämnat garaget, under det att de gav sken av att ha häktat de två civilklädda mördarna.

Valentindagsmassakern väckte en storm av vrede bland allmänheten. Den här gången hade de kriminella gått för långt. Det var en sak att langa sprit och öl, en helt annan att utföra formliga massavrättningar. Chicago hade förvandlats till en stad där våldet och anarkin härskade. Journalisterna sparade inte på raseri och moralisk indignation. Tidningar över hela världen rapporterade om illdådet.

Vem var skyldig? Som vanligt fanns det inga vittnen. Flertalet bedömare antog, och antar fortfarande, att John Scalise och ”Machine Gun” Jack McGurn var två av mördarna. Det i särklass troligaste är att något gick snett under operationen, att uppgörelsen spårade ur, kanske när det gick upp för mördarna att Moran själv inte var på plats. Det kan knappast ha legat i Al Capones och Frank Nittis intresse att framkalla den stormvåg av ilska, med påföljande polisinsatser, som Valentindagsmassakern orsakade.

Scalise och McGurn greps av polisen men släpptes omgående, sedan borgen betalats. McGurn hade dessutom sitt ”blonda alibi” i beredskap – flickvännen Louise Rolfe, som intygade att gangstern tillbringat hela dagen i sängen med henne. Det var ju Valentindagen, och de hade firat den efter bästa förmåga… Hon lade till: ”När man är med Jack har man aldrig tråkigt”.

Några månader senare, i början av maj, hittades John Scalise, Albert Anselmi och Unione Siciliana-ordföranden Joe Guinta mördade i en vägkant söder om Chicago – två i baksätet på en bil, den tredje i ett dike. Som vanligt var det ingen som visste vem som dödade dem eller beordrade morden. En möjlighet är att de togs med på en ”sista åktur”, beordrad av Al Capone, som blivit rädd för dem och deras växande inflytande medan han själv kopplade av i Miami. En annan möjlighet är att morden var det pris Capone och hans liga måste betala för att få stämningen att lugna ned sig efter Valentindagsmassakern. North Side-gänget hade ju yrkat på Scalises och Anselmis död i åratal, och nu var de äntligen förpassade hinsides.