Artiklar, Boktips

Aleksandr Lukasjenko skriver om lagen

Aleksandr Lukasjenko signerar den belarusisk-ryska unionen, 1997

”När en ny man träder fram, kan han inte förvärva större ära än genom att införa nya lagar och institutioner. Är dessa säkert grundade och storslagna, visar man honom respekt och beundran.”

NICCOLÒ MACHIAVELLI

Aleksandr Lukasjenkos styre började på sätt och vis ganska lovande. När den trettionioårige före detta kolchosföreståndaren från Gorodets sommaren 1994 valdes till Belarus förste president gick valet av allt att döma rätt till. Man skulle nästan kunna kalla det demokratiskt. Det skulle dock inte upprepas. Det tog Lukasjenko endast några månader att förvandla den bräckliga belarusiska demokratin till vad USA:s utrikesminister Condoleezza Rice senare i en CNN-intervju skulle kalla Europas sista diktatur.

Aleksandr Lukasjenko föddes 1954 i det som då var den belarusiska sovjetrepubliken. Han utbildade sig i jordbruksekonomi och gjorde karriär inom den statliga lantbruksproduktionen. Lukasjenko var en duktig byråkrat, bra på att få saker gjorda och skicklig på att övertyga. När Sovjetunionen började falla sönder 1990 ställde han upp som kandidat till den belarusiska republikens högsta sovjet, där hans rappa tunga och brist på politisk erfarenhet skulle visa sig användbara.

I den nybildade belarusiska staten rådde politiskt kaos, ekonomin föll samman och korruptionen bredde ut sig. Aleksandr Lukasjenko höll flammande tal i parlamentet där han krävde stopp för kaos och korruption. Utan att berätta exakt hur detta skulle göras lyckades han samla en grupp anhängare kring sig och blev snart känd även utanför parlamentets väggar. Lukasjenko var en av de få politiker som inte var belastad sedan sovjettiden. Därför fick han vintern 1993 uppdraget att leda en kommission som skulle granska den politiska och ekonomiska korruptionen. När Aleksandr Lukasjenko i december samma år lade fram sin rapport kunde han i direktsänd tv döma ut hela den politiska eliten som en samling mutkolvar. Detta blev hans politiska genombrott. Tv-tittarna älskade Lukasjenko, skriver Martin Uggla i sin bok om den belarusiske diktatorn: ”Det faktum att hans anklagelser i praktiken saknade grund var det få som brydde sig om. I de flestas ögon framstod han som en modig och kompromisslös korruptionsbekämpare.” Våren 1994 anmälde Lukasjenko sig som presidentkandidat. Han blev genast väljarnas favorit. När de övriga kandidaterna anklagade honom för att vara politiskt oerfaren gjorde han detta till en merit. Uggla citerar en valbroschyr:

Lukasjenko har ingen erfarenhet av lögner och intriger, eftersom han aldrig tillhört nomenklaturan eller suttit i maktens fåtöljer. Men Lukasjenko har en annan erfarenhet: livets erfarenhet, förvärvad i folkdjupet.

Han fick 80,3 procent av rösterna i det första fria val som hölls i Belarus.

Med denna framgång i ryggen började Aleksandr Lukasjenko snabbt och målmedvetet bygga en maktbas som skulle göra honom oberoende av folkopinionens framtida växlingar.

Det första han gjorde var att skapa en ny insatsstyrka inom polisen. Den visade sig användbar redan våren 1995, när parlamentets majoritet motsatte sig den nyvalde presidentens planer på att ändra Belarus flagga och andra nationalsymboler samt att ge ryska språket samma officiella status som belarusiskan.

Belarus har ingen lång nationell historia. Området mellan Ryssland, Litauen, Polen och Ukraina har under seklerna definierats som just detta: ett omstritt gränsområde mellan mäktiga grannar. ”En person i den här delen av världen som inte vet vad han eller hon är för något är förmodligen belarusisk”, skrev statsvetaren Ales Ancipienka en gång. När den självständiga republiken Belarus, tidigare på svenska kallad Vitryssland, utropades 1990 hade de styrande i brist på ett tydligt nationellt förflutet bytt ut sovjettidens insignier mot symboler som skulle påminna om tiden då området var en del av storfurstendömet Litauen.

Aleksandr Lukasjenko gillade inte detta. Han ville knyta Belarus närmare Ryssland. I den frågan hade han en klar majoritet med sig, för en stor del av landets befolkning har ryska som modersmål och de flesta talar det i vardagslag. Men i parlamentet såg många presidentens förslag som ett hot mot den unga statens existens och motsatte sig en folkomröstning. Ja, många ledamöter gick så långt att de inledde en hungerstrejk. När han fick veta detta skickade Lukasjenko sina nya specialpoliser till parlamentet, där de brutalt misshandlade ledamöterna i plenisalen. Angreppet kom som en total överraskning och våldet var effektivt. Vid nästa session röstade majoriteten för presidentens förslag. Den folkomröstning om språket och nationalsymbolerna som hölls i maj 1995 blev en klar seger för Lukasjenko. Styrkt av detta utlyste han även följande år en omröstning – om grundlagen.

Förslaget som Aleksandr Lukasjenko presenterade för väljarna 1996 marknadsfördes som ändringar i författningen men var i själva verket ett helt nytt styrelseskick.

Högsta sovjet skulle göras om till ett parlament med två kamrar och berövas det mesta av sin makt. De folkvalda ledamöterna, som i praktiken utsågs av presidenten, skulle visserligen kunna stifta lagar men dessa fick inte belasta statens budget och parlamentets beslut kunde stoppas av presidentens veto. Presidenten fick oinskränkt rätt att själv införa lagar. Hans dekret skulle väga tyngre än parlamentets beslut. Till detta kom statschefens totala makt över polisen, militären, statliga tjänstetillsättningar och i princip alla andra samhällsfunktioner. Den författning som Aleksandr Lukasjenko presenterade 1996 skulle förvandla Belarus till en regelrätt diktatur.

År 2013 berättade medier i Västeuropa att Aleksandr Lukasjenko utsett sin son Kolja, född 2004, till efterträdare.

Uppgiften dementerades i belarusisk tv, där presidenten lät hälsa att han inte har för avsikt att sitta kvar vid makten i de ytterligare tjugo, kanske trettio år som krävs för att sonen ska bli regeringsduglig. I ljuset av detta kunde det nästan tolkas som ett löfte när president Lukasjenko i en BBC-intervju gjorde Condoleezza Rices kritiska yttrande till sitt eget och slog fast: ”Jag är den siste och ende diktatorn i Europa.”

Bästsäljaren som vägledde historiens värsta makthavare

Vad hade Adolf Hitler gemensamt med Karl XI? Var hittade tyranner som Benito Mussolini och Mobutu Sese Seko sin inspiration? Jo, alla hade läst samma handbok den italienske diplomaten Machiavellis bok Fursten, skriven år 1517.

Journalisten och författaren Daniel Rydén har studerat några av historiens värsta diktatorer. Makthavare vars ord är lag från det antika Aten till det nutida Belarus. I femton dramatiska berättelser tar Daniel Rydén med oss till avgörande ögonblick i tyrannernas historia, hela tiden med idéerna i Machiavellis Fursten som vägledare.

Historiens tyranner är en omskakande färd bland tre årtusendens härskare.

Du kanske också är intresserad av...

Med lögnen som vapen

229,00 kr
Hotet mot demokratin
Stäng

Hotet mot demokratin

Högerpopulismens återkomst i Europa och USA 239,00 kr
Fascism - mjukband
Stäng

Fascism: En varning

169,00 kr